Länkar

Index

Visor

Index

Externt

Jans websida

Om Jan Hammarlund

Jag var 18 år, så detta måste har varit 1971. På Hagahuset, här i Göteborg, skulle det vara musikfest. Jag gick dit

På entréplan spelade de elektriska banden i stora salen. I bland när jag besöker Allégården, som det heter numer, så tänker jag; "Här såg jag Fläsket Brinner".

Men en trappa ned, bredvid toaletterna, låg den aukustiska scenen. Där var det tystare, lugnare och mer rofyllt - så jag gick dit i en paus. Artisterna presenterades knappt. Det fanns en kladdig lapp i ett hörn som ingen läste och på scenen stod en kille i ungefär samma ålder som jag sjäv. Han hade en aukustisk gitarr på magen och han sjöng. Han sjöng med en hög, dallrande stämma och han sjöng sig rakt in i alla mina sinnen. Han sjöng om att vi måste befria oss från skolan och han sjöng om någon som hette Willy och som hade ett hus...

Vissa sånger var ganska förskräckliga. Dessa hade andra skrivit. Andra var strålande bra. De han skrivit själv. Jag tror detta var första gången som jag blev berörd av visor som form. Jag hade sett en del trubadurer innan - men dessa var stora skäggiga figurer med ett maniskt tvång att få andra att skratta.

Den här sångaren rörde vid något viktigare. Efteråt frågade jag honom om vad han hette. Han hette Jan Hammarlund.

Ett par år senare blev jag bekant med visångarparet Ulf & Carin och över en kopp thé diskuterar vi det här med Visor (obs med stort "V").

Jag frågar dem om de hört talas om Jan Hammarlund. Det visar sig att Jan var en nära vän. Så den kvällen knallade jag hem med både hans första LP och första singel under armen. LP:n var originalet - den där Jan och Turid sjunger "Flamma stolt", den enda visa jag känner som blivit dragen inför rätta.

Singeln hette Willys Hus och jag vet att Jan brukar rodna när den kommer på tal. Fast själv tycker jag den är bra.

Lyan

Några år senare, när jag själv hade börjar sjunga blev jag inblandad i arbetet med visklubben Lyan, på Smålands nation. Just den kvällen hade vi hittat en svensk flagga i en skrubb.. Jag vet inte vem som kom på idén att drapera den minimala scenen med flaggan men jag minns att kvällens artist var minimalt road att uppträda där. Detta var första men inte sista gången jag såg Jan Hammarlund på någon av Göteborgs viskubbar.

Men denna gång hade jag en bandspelare med och fick bandat lite allt möjligt. Den var via Jan jag lärde mig Si God Afton och God Kväll.. bl.a.

Dessutom var detta under den period då han skrev något han, åtminstone i Göteborg kallade "impressionistiska visor". Valarna som sjunger är väl den mest berömda. De bestod av vackra bilder som, staplade på varandra, bildade vävar att drömma sig bort i. Bilderna parades ofta med namn som åtminstone på 70-talet var ganska ovanliga - men vackra.

Det var visor om Tobias och Florence.. m.m. m.m.

Någonstans bland mina noter ligger det en avskrift av en okänd visa, kallad Hav och Sjö - en av Jan Hammarlunds visor som försvunnit i någon slags glömska.

Själv fick jag aldrig någon riktig fason på gitarrkompet så hos mig blev visan osjungen.

Konflikter

Att gilla Jan Hammarlund var inte problemfritt. Åtminstone inte i Göteborg. Åtminstone inte på 70-talet.

I en kultur där arbetarromatiken blommade och medlemmarna av KPML(r) skaffade sig tolkningsföreträde på vad som var "äkta" kultur så passade det inte riktigt med att gilla en vek vissångare som var både bög och Stockholmare.

I traditionella viskretsar var det inte bättre. En av de mer namnkunniga trubadurerna envisades med att kalla honom "exemsångare" och i traditionella kretar så sjöng man inte i amerikansk tradition och man spelade framför allt inte stålsträngad gitarr - nylon skulle det vara.

Men 30 år senare är Jan Hammarlund en etablerad del av svenska visvärlden. Det hade jag ingen aning om när jag var 18.

/Clas